Kunskapsväxling mellan vårdens personal och patienten
Jag talar ofta om kunskapsväxlingen mellan vårdens personal och patienten. Det man lär sig tillsammans med andra har en alldeles särskild verkan, relevans och användbarhet i verkligheten, i själva vårdandet. Vården kan allt teoretiskt om min sjukdom. Jag vet hur det är att leva med den för mig. Vi människor är olika. Vården kan inte minimera skillnaderna mellan oss och tro att om vi har samma symptom ska vi som människor behandlas lika.
Kunskapsväxling uppstår genom att man lyssnar på och frågar varandra. Då uppstår erfarenhetskunskap. Kunskap baserad på erfarenhet. Den är viktig och nästan som att du slipper lära dig själv, eftersom vi i en kunskapsväxling kommer att ”veta tillsammans”. Detta gäller inta bara själva vården, utan även vårdens organisation med glapp mellan olika kliniker, mellan klinik och kommun, mellan region och kommun. Kunskapsväxlingen med oss blir i de fallen oändligt viktig, eftersom vi är de enda som upplevt glappen. Med en kommunikation med oss kan då också uppstå en förståelse för varandra. Verkligheten blir overklig om vi inte kan förstå och lära hur vår ”motpart” upplever sin situationen. Vi måste kunskapsväxla för att få en gemensam upplevelse av verkligheten. Om inte uppstår skilda tolkningsmönster och helt olika begreppsvärldar. Vi måste på något vis inse att vi måste ha en gemensam begreppsvärld för att vi överhuvudtaget ska kunna samverka med varandra.
Kunskapen om situationen måste komma ifrån resultatet av att vi sammanfogar olika övertygelser till ett gemensamt sammanhang. Så här är det! Vården brukar tänka fram själv hur det ska bli för patienten, men rent teoretiskt tänkande kan vara magert om det inte berikas med några erfarenheter. Man måste hela tiden arbeta både med tankar och erfarenheter. Vi patienter har tankar, men fr.a. har vi erfarenheterna. Därför gäller det för vården att ställa frågor till oss. Den som inte ställer så många frågor, får ju inte så många svar. Tyvärr. Vården måste förstå ,att de inte klarar sig bara med sin djupa kunskap. För att klara verkligheten krävs kunskap både från den djupa akademien, men också från ytan. Från oss patienter. Det man lär sig tillsammans med andra har dessutom en alldeles särskild verkan, relevans och användbarhet i verkligheten, i själva vårdandet. Man får aldrig glömma att utnyttja den kunskaps- och erfarenhetsbank, som väldigt ofta finns nära till hands.
Hans-Inge Persson
Hans-Inge Persson har mer än 25 års erfarenhet av offentlig verksamhet som kommunal förvaltningschef och generaldirektör. Idag föreläser han om ledning och styrning samt personcentrerat bemötande inom vård och omsorg – ämnen han även skriver böcker om.
Han är sedan ett antal år tillbaka ledamot av programgruppen för SKR:s ledarsprogram för Nära vård, dels för toppchefer, dels för övriga chefer och politiker. Han föreläser och reflekterar utifrån ett patientperspektiv vid varje träff med ledarna. Dessutom är han knuten som samarbetspartner till Centrum för personcentrerad vård, ledamot av rörelsen Spetspatienter.