Vård eller omsorg av en människa är väl det mänskligaste vi kan tänka oss.
Vård eller omsorg av en människa är väl det mänskligaste vi kan tänka oss. Ändå är det så svårt för vården tala om och se just det mänskliga i situationen och inte bara en diagnos, ett organ, en sjukdom. Medicinen, vården och omsorgen är å ena sidan bland det mest framgångsrika och mänskliga jag kan tänka mig. Å andra sidan upplever jag att är det så svårt för dessa organisationer tala om och se just det mänskliga i situationen.
Baksidan av t.ex. den vassa, världsbästa specialistvården är, att patienten reduceras till en diagnos, ett organ, en sjukdom eller ett behov av hjälp. I den reduktionen har vi blivit så reducerade ur sammanhanget, att vi inte längre är människor, utan just och enbart en diagnos, ett organ, en sjukdom eller ett behov.
Detta kan vara nödvändigt i den livräddande situationen, men får aldrig smitta av sig på ”eftervården”, när livet räddats.
Är det organisationen och styrningen, som åstadkommer detta? Kan man i så fall verkligen inte ändra den inställningen, organisationen och styrningen?
Det gäller att röra sig från vad en människa är till vem människan är. Vi är ju den levda kroppen. Inställningen blir nästan schizofren när vi blir patienter. I vardagen är vi alla jämlikar och jämställda, men när vi kommer till sjukhuset blir vi institutionaliserade inför en överhöghet. Det finns en god vilja men den räcker inte. Jag tror vi måst arbeta med detta.
På något sätt vill jag gå till konsten för att beskriva hur jag vill att man ska se på en patient eller en person i behov av omvårdnad. Jag vill jämföra med hur man kan se på ett konstverk. Man kan se på ett konstverk, en tavla, genom att ställa sig 1 dm från duken och då bara se de enskilda penseldragens tjocklek, färgens täthet och kulör (organet, tumören, diagnosen, behovet). Istället bör man ta tre, fyra steg bakåt och se hela det vackra konstverket, såväl detaljerna som helheten. D.v.s. hela människan. Vi är inte bara en diagnos eller våra behov. Vi är hela människor, den levda kroppen, även själen.
Vården/omsorgen måste se på patienten med ett medicinskt dubbelseende. Man måste samtidigt som man ser diagnosen/ behoven även se den livs levande människan.
Hans-Inge Persson
Hans-Inge Persson har mer än 25 års erfarenhet av offentlig verksamhet som kommunal förvaltningschef och generaldirektör. Idag föreläser han om ledning och styrning samt personcentrerat bemötande inom vård och omsorg – ämnen han även skriver böcker om.
Han är sedan ett antal år tillbaka ledamot av programgruppen för SKR:s ledarsprogram för Nära vård, dels för toppchefer, dels för övriga chefer och politiker. Han föreläser och reflekterar utifrån ett patientperspektiv vid varje träff med ledarna. Dessutom är han knuten som samarbetspartner till Centrum för personcentrerad vård, ledamot av rörelsen Spetspatienter.